MITT BIDRAG TILL #METOO

Verkligheten är inte alltid så fin. Min verklighet förändrades natten den 12 oktober. Jag har lärt mig att jag aldrig mer kommer att kunna säga ”inte han” eller ”han skulle aldrig göra något sånt”. För killen jag minst anade det om gjorde det mot mig. Det hände mig på riktigt och jag tänker inte vara tyst längre. För det är precis vad han hade velat. Jag trodde aldrig jag skulle våga anmäla. Det här är mitt bidrag till #metoo. Inte en dag försent.

Med darrande ben sätter jag mig på stolen och ska återberätta min historia. Den historia jag vridit och vänt på så många gånger i mitt huvud. När jag väl ska formulera mig är det som om inte ett enda ord finner sin plats. Som om jag fått tillfällig minnesförlust och försöker minnas vad som hänt. Vill inte minnas. Orkar inte. Poliskvinnan bakom skärmen granskar mig noga. Tack och lov att det är en kvinna på andra sidan bordet. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske tagit det för långt. Så många gånger jag ifrågasatt mig själv och undrat om det verkligen hänt. Det kanske var mitt fel. Jag följde ju ändå med honom hem. Tänk om det kanske inte var så illa ändå. Tänk om jag kanske bara har rört ihop allt i mitt huvud. Överdriver. Jag kanske inte sa nej tillräckligt många gånger. Fast han har ju erkänt. Bett om ursäkt. Sagt att han ångrar sig. Att allt bara blev så fel. Vänner kan göra fel. Men en vän gör inte vad han gjorde. Det gör en våldtäktsman.

Några veckor senare gick jag till läkaren för att få ångestdämpande utskrivet. Jag berättade om våldtäkten, om att jag sover dåligt, mardrömmarna, om ångesten som drabbar mig så hårt att jag inte orkar gå till skolan mer. Jag såg hans blick och jag förstod precis vad han tänkte. Han harklar sig och säger: ”Man måste vara försiktig, man kan inte följa med vem som helst hem” ännu ett skuldbeläggande. Som ett hårt knytnävsslag i ansiktet. Mina tårar är slut och jag orkar inte vara arg mer. Jag blir stum. Jag blir skuldbelagd, ännu en gång. För att det är JAG som har gjort fel som följde med honom hem. För att det är JAG som inte varit tillräckligt försiktig. Kan vi komma överrens om en sak? Det är aldrig offrets fel. Aldrig. Jag vet att det inte är mitt fel. Sluta lära oss kvinnor att vara försiktiga, snälla sluta. För jag är så jävla innerligt trött på att höra det. Det är ni män som är felet, alltid varit. Det är ni män som våldtar och utnyttjar.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva hur det känns när någon annan tar sig rätten till ens kropp. Han förstörde en del av mig och jag vet inte hur länge jag kommer behöva känna såhär. Jag har aldrig känt mig så äcklig, smutsig och utnyttjad i hela mitt liv. Det känns som jag aldrig kommer att bli ren. I samband med #metoo kände jag att måste skriva det här. Det är med ett värkande hjärta jag vill sända min kärlek till er som inte orkar berätta, till er som förblir tysta. Ni är inte ensamma och ni är så jävla starka.

Jag kommer alltid att behöva gå en omväg till skolan för att slippa gå förbi hans lägenhet. För att slippa påminnas. Men jag lever inte med skammen längre. För jag vet att den inte är min. Den är hans. Den 13 november anmälde jag min våldtäktsman. Det gjorde jag för alla er som förblir tysta. /Alicia

Gillar

Kommentarer

ineees
ineees,
Wow, du är så stark. Så bra skrivet och som du säger, det är INTE ditt fel. <3
nouw.com/ineees
aliciaochanna
aliciaochanna,
Tusen tack❤❤
nouw.com/aliciaochanna
chicspetite
chicspetite,
Grät när jag läste ❤️❤️ Glad att det finns människor som du / Julia
nouw.com/chicspetite
aliciaochanna
aliciaochanna,
Tack fina du ❤❤
nouw.com/aliciaochanna