Om anorexia

Vill skriva om något som är så himla viktigt. Och vill säga att jag skriver inte detta för att få något medlidande. Men om jag genom att dela detta kan få någon som känner likadant som jag att känna sig mindre ensam så är det värt det! För man är aldrig ensam i att känna som man gör och i vissa stunder önskar jag verkligen jag hade vetat det.

Förra året vart jag diagnostiserad med anorexia nervosa vilket är en ätstörning som de flesta kanske vet. Jag är inte frisk idag men långt ifrån så sjuk som jag var.

Jag har nästan alltid haft ett komplicerat förhållande till mat men för ungefär ett år sedan började jag bli allt mer fixerad. Det började med att jag skulle gå ner lite i vikt. Sakta men säkert började jag utesluta vissa livsmedel för att sedan minimera intaget mer och mer. Jag hade stenkoll på varenda kalori jag fick i mig. Mina tankar kretsade ständigt kring mat och när/hur/vad jag skulle äta (eller inte äta snarare). Jag var besatt av att veta vad allt innehöll. Jag fick ett konstigt tvångsmässigt ätbeteende och var tvungen att äta i en viss ordning och ville inte äta på stora tallrikar. Tillslut fick jag ångest av att bara äta ett äpple trots att det var det enda jag fått i mig under en dag. Det tog inte långt tid innan jag började blanda ihop hunger och mättnadskänsla och min ångest var så stark vissa gånger att jag trodde jag skulle dö.

Jag gick ner i vikt snabbt och mycket. Jag började tappa hår och förlorade min mens. En vecka gick jag tre dagar utan mat och var rädd för att dricka vatten. Ett gram för mycket på vågen kunde förstöra hela min dag. Jag "åt" mig mätt genom att titta på bilder av mat eller matlagningsprogram. (Obs väldigt sjukt beteende). På en dag kunde jag väga mig upp till tio gånger. Jag låg konstant vaken på nätterna med en hyperaktiv hjärna och en kropp som skrek efter mat. Ibland slog mitt hjärta så långsamt att jag var rädd att jag inte skulle vakna morgonen därpå. Men jag fortsatte ändå trots att hela min kropp och psyke höll på att falla samman. Vissa dagar orkade jag verkligen inte ens ta mig upp ur sängen. Men det var lika bra, för då kunde jag ligga där utan att behöva umgås med människor och hela tiden konfronteras med mat eller frågor om varför jag gått ner i vikt. Jag gjorde allt för att slippa äta. Ljög konstant, kastade, gömde och spottade ut mat när ingen såg. Jag tränade i smyg och gick ut och sprang ofta, ibland flera gånger om dagen trots att jag inte fick. Mitt humör ska vi inte tala om.

-10 kg. När jag tittar på bilderna idag kan jag se att jag inte såg så frisk ut. Jag hade ingen energi och frös konstant.

Anorexin gjorde mig helt blind. Desto mer jag gick ner i vikt desto större tyckte jag att jag var, trots att mina kläder inte ens passade längre. De enda jag brydde mig om var siffrorna på vågen. Men anorexin blir aldrig nöjd, någonsin, för det är så den fungerar. Den där rösten i huvudet skriker konstant att man inte duger och att man är värdelös.

Det är svårt det där med ätstörningar och jag vet att många inte förstår det. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men ät bara". Ja, jag önskar det vore så lätt. Att bara äta. Det känns ungefär som att stå på en klippa, alla ber dig hoppa. Men du är ju höjdrädd. Det går inte. Utåt sätt kanske det ser ut som ett val, men anorexin var aldrig något val för mig. Det är klart att jag egentligen ville må bra och kunna äta som vem som helst, men sjukdomen tillåter inte det.

När jag flyttade och började plugga i somras var jag fortfarande sjuk och hade ingen motivation till att försöka bli frisk. Att bo själv såg jag bara som en möjlighet till att fuska utan att ha någon som kontrollerade mig. SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) var väldigt kritiska till min flytt. Men att byta miljö och umgås med vänner som har ett sunt förhållande till mat har verkligen hjälpt mig. Idag är jag inte längre rädd för mat och kan äta iprincip allt även om en viss typ av mat fortfarande är jobbig. Mättnadskänsla ger mig fortfarande ångest men absolut inte lika mycket som tidigare. Det är en berg och dalbana och vissa dagar är bättre än andra. Jag kommer nog att falla tillbaka många gånger innan jag kan räknas som 100% frisk, för de blir man inte över en dag. Jag har en lång bit kvar, ätstörningstankarna finns fortfarande med mig men idag har jag motivationen till att bli frisk och vet att de finns ett annat liv att leva, för att leva med anorexin är inget liv.

En ätstörning är som vilken annan sjukdom som helst, det är ingenting man kan rå för och ingenting man väljer. Glöm inte det och kom ihåg att aldrig skämmas för hur ni mår, det är så viktigt. Och till er med samma problem som mig så ska ni veta att ni är långt ifrån ensamma och det GÅR att bli frisk! ❤️ /Alicia

Gillar

Kommentarer

Sagabjers
Sagabjers,
Så himla fint inlägg Alicia❤ så stark!!
nouw.com/sagabjers
emmasjoberg
emmasjoberg,
Åh vad bra skrivet. Och det är såå sant - det finns alltid någon annan som känner lika dant!!! Massa kramar till dig
nouw.com/emmasjoberg